Del 2 Ett liv förbrukat, åtta kvar.

Det var långt ifrån muntert i Thief River Falls. Stadens stolthet och stora arbetsgivare hade gått i konkurs vilket kändes overkligt.
Tio år tidigare var Arctic Cat världens största tillverkare av snöskotrar och toppade med 111,850 tillverkade skotrar 1972. Men här kommer alla människor som såg sig som en del av Arctic Cat in.

Det visade sig att Arctic Cat hade en tredjedel av försäljningen på skotermarknaden 1982 och då hade produktionen stoppats ett år tidigare! Dessutom tillverkades Panthern på licens av Aktiv i Sverige så tillverkningen och försäljningen av Arctic Cat låg inte helt nere. Det var även gott om aktivitet på reservdelstillverkningen och Arctic Wear.

Många bud om vem som skulle ta över fabriken lades, John Deere, Suzuki och Polaris var mycket intresserade men ingen tog steget fullt ut. När så resterande delar av produktionsutrustningen skulle auktioniseras ut klev Edgar Hetteen och ett gäng gamla Arctic Cat medarbetare in och köpte in en stor del av utrustningen. Både ett och två ögonbryn höjdes kan tilläggas.

Ett nytt bolag, Arctco, skapas med gamle Arctic Cat räven Bill Ness som VD. Man lägger nu ner enorm kraft och tid på att få fram nya prototyper och investerare. Målet är att Arctic Cat ska finnas i butikerna till 1984-års säsong. Men det fanns många problem att lösa.

En grupp med gamla Arctic Cat-anställda: Edgar Hetteen, Ole Tweet, Leon Johnson, Rick Stenseth, Dave Thompson, Roger Skime, Bill Hahn och Brian Espeseth satt klistrade vid telefonerna dag och natt för att lösa alla hinder för fullskalig tillverkning. Suzuki gick med på att tillverka motorer, resterna av Arctic Enterprises då omdöpta till Ministar gick med på att leasa ut en del av gamla fabriken till Arctco och återförsäljarna blev övertalade att det hela var på riktigt. Alla bitar verkade falla på plats.

Den första maj 1983 slog VDn Bill Ness på lyset i Arctic Enterprises gamla fabrik med uppdraget att tillverka 2700 st Arctic Cat snöskotrar. Alla nyckelpersoner var tillbaka i företaget och den första augusti samma år invigdes fabriken och Arctic Cats återkomst officiellt. Man lanserade en stor reklamkampanj med orden "THE CAT IS BACK".

1984-års modeller var ingalunda revolutionerande, det rörde sig om Panther och El Tigré som egentligen skulle komma ut 1982. Men speciellt den vätskekylda El Tigrén var efterlängtad bland skoterköparna. Till efterföljande säsong började det hända saker. Modellprogrammet bestod nu av Pantera, Panther, JAG, AFS Cougar, AFS El Tigré och lilla Kitty Cat. Sportcruisern Cougar och sportmodellen El Tigré var utrustade med Arctic Cats nya framvagn Arctic A-Frame Suspension.

 
Modellprogrammet utökades ytterligare till 1986 då långbandaren Cheetah presenterades. Försedd med lång matta, komfortabel dyna för två personer, AFS-fjädring och motorer på 530cc eller 500cc var Cheetahn den första moderna touringskotern. Året efter introducerades Super JAG, en långbandad lätt och

smidig arbetsmaskin med traditionell bladfjädring. Dessutom fanns JAG i en kort version med olika motoralternativ.


Till 1987-års säsong dök Arctic Cat också upp i Skandinavien igen. Försäljningen hade dubblerats för varje år sedan 1984 och var nu uppe i drygt 13 000 maskiner. Den stora nyheten 1988 var Wildcat som återigen tog upp kubikkriget från mitten av 70-talet. Den stora 650-motorn från Suzuki var bara början. Framgångarna på tävlingsbanorna hade också varit stora ända från starten 1983 och med Wildcat blev framgångarna inte färre. Förändringar bland modellerna 1989 var mer av förädlingstypen där JAG AFS och El Tigré EXT var de största utropstecknen.


 

Vid 90-talets ingång köpte Suzuki en aktiepost i Arctic Cat och gav det japanska företaget 30% av Arctco. Prowler introducerades med helt ny motor och en helt ny framvagn. AWS (Arctic Wishbone Suspension) med tydlig inspiration från bilracing skulle bli den ledande framvagnen i över ett decennium. Sakta men säkert fick

resten av modellprogrammet samma look som Prowlern och för den delen även AWS-framvagn.

1992 ökades cylindervolymen på Wildcat till 700 och så utrustades den med EFI (electronic fuel injection). Vid det här laget fanns det även specialmodeller med tilläggsnamnet Mountain Cat där mattan längre. EFIn var till en början rent försäljningsmässigt en besvikelse men skulle med åren bli en succé. 1993 presenterade man den trecylindriga Thundercaten på 900cc. Storleken på trippeln skulle höjas till 1000cc och dessutom sitta i touringmodellen Pantera 1000 (!) innan den ersattes av en dubbelcylindrig motor på 800-900cc.

 

Resten av 90-talet presenterades en rad nya modeller som ZR, ZRT, Puma, arbetsskotern Bearcat och en rad andra modeller. Arctic Cat gav sig även in i vattenskoterbranschen en kort stund med märket Tigershark men precis som Polaris nyligen gjorde fick man dra sig ur. Bättre har det gått på den stadigt växande ATV-marknaden


2000-talet har dominerats av återintåget av fyrtaktsmotorer som 4-stroke och T660 samt av den vansinnigt läckra Firecat. Det segment som vuxit mest det senaste tio åren är de s.k. mountainmaskinerna där Arctic Cat också varit framgångsrika.

Än idag lever arvet efter Edgar Hetteen kvar, åtminstone åtta kattliv till.


Kultfakta: När en undersökning i USA gjordes om vilka köpare som var mest märkestrogna kom Arctic Cat på andraplats, endast slagna av Harley Davidson.

Historien om Arctic Cat är delvis översatt från C.J. Ramsteds "Legend, Arctic Cat´s first four decades"